Långt borta i fjärran östern
nånstans i ett annat land
där sitter en man och funderar
med ett fotografi i sin hand
en bild av hans enda dotter
ett vackert och oskyldigt barn
Det var länge sen hon lämnade jorden
men hans kärlek, den finns ännu kvar
hans hud är sargad och ärrig
hans kropp är gammal och klen
men han minns ännu den dagen
då deras ögon mötte dödens sken
SOLEN FÖRSVANN
BAKOM RADIOAKTIVT DAMM
HIMLEN BLEV SVART
ATOMVINTERNATT
Marken rasade under deras fötter
trycket blåste bort deras hus
tiotusentals människor blev blinda
när dom såg in i Dödens ljus
sen dess är inget detsamma
folk tänker inte längre som förut
Man har insett att människans dumhet
kan orsaka jordens slut
så han sitter där och funderar
med sin dotters bild i sin hand
varje kväll ser han solen gå ner
vid hans hemstad Hiroshimas strand
SOLEN FÖRSVANN
BAKOM RADIOAKTIVT DAMM
HIMLEN BLEV SVART
ATOMVINTERNATT
I en obeskrivlig hetta
simmade allt i ett hav utav blod
ett inferno av rök och eld
där vackra byggnader en gång stod
Han försöker att glömma
atombombens tillkomst i historien
men han kan bara önska
att det aldrig nånsin får hända igen
