O tysta ensamhet, Var skall jag nöjen finna? Bland sorg som ingen vet, Skall mina dar försvinna. En börda tung som sten Mig möter vart jag går. Bland tusen finns knappt en, Som kärlek rätt förstår.
Det är den tyngsta sorg Som jorden månde bära Att man skall mista bort Sin allra hjärtans kära. Det är den tyngsta sorg Som solen övergår Att man skall älska den Man aldrig nånsin får.
Ett rent och ädelt sinn, En dygd som ensamt blänker, En mun som talar ett Med allt vad hjärtat tänker. Jag tror en sådan vän Är mer än mycket rar. Var skall jag finna den Som dessa dygder har?
Emellan dig och mig Där tändes upp en låga Där tändes upp en eld Som är en daglig plåga. Hur skall jag dämpa den Vet jag alls ingen rå´, Jag sörjer till min död Om jag dig ej kan få
