Nu biter frosten igen
och parkerna brinner som eld
Och himlen över Västerbron
är gaslågeblå nu ikväll
Jag ser ut över stan
du är där nånstans
Ensam eller kanske i en annan mans famn
Ett hår som kastar till
i vimlet utanför en affär
Jag har sett det några gånger nu
men du är inte där
En doft går genom rummen
en röst i en biosalong
Ett brev som aldrig kommer
En radio, en sång
Jag längtar inte längre efter att ha dej här
men jag saknar dej
Som om min själ har gått ifrån mej
för att vara hos dej
så saknar jag dej
Jag önskar att jag aldrig
hade träffat dej där
Såna som vi vet nog inte vad kärlek är
men jag saknar dej
Nu lyfter man båtarna ur kanalen
Snart fryser fjärden här till is
Snart sjunker dom här tornen
och taken ner i ett råkallt dis
Folk därute bryter upp och flyttar in
från småstäder, skogar
från tristessens vinande vind
Vi tar oss fram så gott vi kan
mellan dröm och verklighet
Vi blir vad vi väljer
Vi blir vår ensamhet
Jag längtar inte längre efter att ha dej här...
Den här kärleken hänger kvar
som en hemlös hänger kvar i en bar
Stolarna på bordet, alla har gått
Han sitter kvar där han sitter
som om han inget förstått
Som om min själ har gått ifrån mej
för att vara hos dej
så saknar jag dej
Vid ett middagsbord bland folk
i en tunnelbanevagn
då saknar jag dej
Som vintern saknar våren
som den kloke saknar dåren
som en salva över såren
som herden saknar fåren
saknar jag dej
När jag känner doften av äpplena
på Södermalmstorg
När jag tyngs ner av en börda
pressas av en sorg
som viskar i mitt öra
att jag varken kan eller vill
älska igen, att min kärlek
inte räcker till
Att jag är död för livet
att det är över och förbi
När jag inte hittar nånting
som jag finner nån glädje i
då saknar jag dej
