Jag såg en sovandes Höjda haka, Det svarta skägget Låg ungt och vekt Vid silverkanten Av tröjans halsrand Omkring ett anlete ansikte Stolt och blekt. Jag såg en sångares Vemodspanna, Det mörka håret I ädelt fall, Den manligt svärmiska Sorgsna läppen, Som kanske sjöng i Kung arthurs hall.
Jag såg hans dödsdystra Ögon öppnas Att söka någon, Han aldrig fann, De slötos han slöt dom åter, Och i detsamma Den syn som skymtat, I luft förrann uti luften rann.
Men länge hörde jag Mjukt melodiskt Hans tanke tala Sitt mörka tal, Sin halvutslocknade Sångarsaga Från någon wälsk Eller anglisk dal.
Har jag ej älskat någon, En som var huld och vän, Sov jag och drömde jag, låg jag Ej emot kvinnoknän, Medan den mörkröda solen Sjönk bakom ekar hän.
Länge drack vi i lön med Ögat av tårar vått Eller med svårmodslöje Kärlek i ont och gott, Kärlek i synd och lycka, Kärlek i lust och brott.
Hörde jag nyss, att munkens Röst i mitt öra ljöd: Livet är skönt att se till, Kärlekens kind är röd, Nu har din älskade vitnat, Nu är osviva död.
Nu skall osviva sova Länge i slummer sval, Sömnen och drömmen och döden Var hennes eget val, Aldrig hon ångrade, aldrig Går hon till himmelens sal.
Som hav i svallning, När vinden kommer, Som våg i vandring Gick suset fram Av dagens aning I hadesnatten Fördold och hemlig Och undersam.
Och över anletet Stundom föll det En glimt av klarare Ljus än förr, Men ännu svagt som En månestrimma Från livets natt Genom dödens dörr.
