Om solen slutar skina så har månen ingen chans
Då visar den sitt rätta jag, helt död och utan glans
Men mångubben han lurar oss med romantik och sång
Så att baksidan döljs i skugga dygnet om
I stora vackra salar och i trötta tomma hus
Överallt så sitter dom som lever utav ljus
Ljus som inte tillhör dom som verkar skina mest
Ljus som har stulits ifrån dom som har förtjänat värmen bäst
Men alla vet att solen är en stjärna som kan dö
Och när det händer står statyer kvar helt täckta utav snö
Och skvallrar om att makten är en lättvunnen trofé
Som lika lätt förvandlas till ett monument av sten
Ni ville ha så mycket mer men duvorna fick nåt att skita ner
Alltid va fler, alltid va fler, vi kommer alltid va fler
På skolgården så tävlar alla dom som inte vet
Att mönster redan skapas fast det bara är på lek
Herren uppå täppan vet att makt är nåt man tar
Och något man försvarar tills det inte längre finns nåt motstånd kvar
En halvtimme om dagen är mer än inget alls
En halvtimme att känna greppet om de andras hals
För den som inget äger vinner allting på att ta
Men kan ej heller mista något om han ger av det han inte har
Men alla vet att solen...
Den dan vi kröner kungar som inte kräver land
Den dan vi kröner människor som lever för varann
Då kanske våra parker blir ett minne att ha kvar
En lund i våra hjärtan så vi aldrig glömmer av
Alla er som hade mycket mer men slutligen fick lov att kliva ner
Ni sträckte er för mycket mer, ja mer, och mer, och mer, men vi var fler
Ja ni ville ha så mycket mer men duvorna fick nåt att skita ner
Alltid va fler, alltid va fler, vi kommer alltid va fler, fler än er...
