Bort, längtande vekhet
Ur sotiga bröst
Vik, bekymmer ur snöhöljda bo!
Vi ha eld
Vi ha kött
Vi ha brännvin till tröst
Här är helg
Djupt i skogarnas ro!
Sjung, Björnbergs-Jon
Ur din fullaste hals
Om kärlek och rosor och vår!
Stäm fiolen, Brogren
Och spela vals
Över spökblåa, månlysta snår!
Det är mil efter mil
Till lador och hus
Där frosten går tjurig vid grind
Här är lustigt
I stockeldens gula ljus
Som darrar i nattens vind
Och du är fager, Brogren
I eldglans röd
Där du gnider din svarta fiol
För mat och för brännvin
Du glömt all nöd
Och din panna är ljus
Som en sol
Och Jon
Där du sitter
Vid grytan din
En baron
I din mollskinnsskrud
Se fast åren ha garvat
Ditt sega skinn
I ditt sot är du ung
Som en gud!
Och Vargfors-Fredrik
Du skrattande man
Som vill alla uslingar väl
-kom, sjung
Om din ungdoms synd
Om du kan
Och en skål
För din gossesjäl!
Och när morgonens stjärnor
Blekna och dö
Och när ångorna
Stelna till is
Och när dagningen skälver
På myr och sjö
Vi sova
På doftande ris
Ja då sova vi alla
På granris tungt
Och drömma om bleka mör
Och snarka
Och vända oss manligt
Och lugnt
Medan elden
Den falnar och dör
