Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida
Medan stjärnorna vandra och nätterna gå
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida
Den käraste, den käraste med ögon blå
Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma
Och drömde om ett skälvande, gäckande skratt
Jag trodde jag såg den mest älskade komma
Genom skogen, över hedarna en snötung natt
Glatt ville jag min drömda på händerna bära
Genom snåren dit bort där min koja står
Och höja ett jublande rop mot den kära
Välkommen du, som väntats i ensamma år
Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
Medan skogarna sjunga och skyarna gå
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida
Den käraste, den käraste med ögon blå
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida
Den käraste, den käraste med ögon blå
