Nu skälver visan vaggande
Som tung skog i vingad vind
Nu somna och i drömmar le
Nu vila, rosenkind!
Nu vaggar visan vän och öm
Det är djup och ro i den
Och när du ler i sagodröm
Då tystnar den igen
Den är som trädens tunga sus
Som skvalp mot land i sommarsjö
Och milt som våg mot gräsväxt grus
Den lägger sig att dö
Den skall nog susa stark en gång
Högt glad, som himmelen
Den skall bli lek och rusig sång
Och tystna av igen
Den skall bli glad som himmelen
Kärleksröd, rosenfin
Och du skall dricka djupt till den
Ditt ödes tunga vin
Men när du styvnat stelt till ro
Och bäres bort av svarta män
Och bäddas djupt i jordebo
Då tystnar den igen
