En skogman så bold över myrarna ströva Mot skogshjärtat högt över kärrmarkens mo En plats han söker som ångest bedöva Där han kan finna sin bergtagna ro
Vid irrblockets fot han sig satte att vila När höstskymningsdansen i skyn tar sin gång Mot väst synes röken från masugn och mila
Hör, granskogens mylla små röster frigör Manar och lockar mot trollbergets topp Ur underjords dunkel en viskning så skör Med dimhöljda skrudar de stiga nu opp
Han väckes till liv utav visor som ömt Runt själen hans väver sitt snärjande fång De småväxta väsen som hällberget gömt Tager hans hand uti vargnatten lång
På hastig färd där malmfrosar rann Längs vitterstråk gömda med skogsrå i hand Man aldrig igen honom återfann Ty till döden han vila i gygrornas land
