Vid grinden bland löven
fanns det tid över
Blåögda bleka men två
Du gav mig ett smeknamn
skrev det i din hand
i regnet som viskat dig våt
Så långt till marken men fallet är vårt
På bron över räcket
skyddar istäcket
Vattnet från iskalla år
Jag glömde mitt smeknamn
blektes ur din hand
och nysnön har gömt alla spår
så långt till marken men fallet är vårt
Ensam i gruset
bländad av ljuset
En andlös sekund är det du
Så minns jag mitt smeknamn
Viskar det tveksamt
Men dammet gör rösten så ful
Jag vet att framtiden är vår
Men jag saknar dig ändå
Tror du helst vill vara här
Men där går versionerna isär
Så långt till marken men fallet är vårt
Glöm bron och löven
allting är över
Det blir inte sommar i år
Utan mitt smeknamn
håller jag andan
Jag går mycket längre än så
så nära marken men faller ändå
