Flickan skrattar, ler varmt och brett.
Trippar nätt. Hoppar lätt.
Därefter försvinner hon in i en vägg
på ett gastkramande sätt.
Smuts täcker rullstolar och trasiga bårar.
Rost rinner likt blodiga tårar.
Galler utgör både golv, tak och vägg.
Mot huden - en kall stålegg.
Ficklampans bräckliga ljusstråle
Finner en docka, spetsad på rostig påle.
Känner regnet lätt dugga.
Dimma. Mörker. Skugga.
Från underjord hörs yl och morr.
Svetten lackar och halsen känns torr.
Är det en maskin? Är det en best?
Passerar en smutsig och diffus men ljus
cirkushäst.
Regnet faller, fläckar sanden.
Järnrör i ett krampaktigt grepp.
Och så plötsligt utan varning
snuddar något vid handen.
Slag av vingar hörs från ovan
En vild flykt i panik.
Stadens alla dystra gränder
fylls av omänskliga skrik och dimma!
Den ockulta symbolen syns alltmer frekvent
och vittnar om vad som i staden hänt.
Mörk metallfläkt
sprider dödens andedräkt.
Ingen! Ingenting! Ingenstans!
Ensam i nattens våld.
Dunkande från ett förvaringsskåp.
Metall..våld...dråp...
Splitter faller sakta ner,
träffar rummets hårda golv.
Klockan klämtar mörk och tyst
men slutar ej vid tolv.
Fångad i en mardrömsvärld
där monster strövar fritt
är radions höga gnissel
både frälsning och gissel.
Samael!
Plötsligt, ljudet av barnagråt
Samt något som längre bort tassa.
Rycker fram med ont uppsåt -
en förvriden och köttig massa.
En hund kommer hotfullt gående
med dova, klickande ljud.
Huvudet är ersatt av maskar
och varelsen saknar hud.
Hoppande, vanställda kreatur
vistas i synfältets kant.
Övertygelsen växer sig starkare;
viskar att detta ej är sant.
Verkligheten smälter
i en massa av svart och rött.
Luften smakar unket
men samtidigt sött.
Flickans huvud lyser upp
med ett gråvitt och kallt ljus.
Hennes sorgsna klagosång
tonar bort i brus.
Blott i sällskap av en kniv,
min egen vridna fantasi,
ho samt en häftig puls
och en kusligt levande…dimma!
Ryckiga rörelser
för kroppen närmare och närmare.
Blank, slät hinna glänser
där ansiktet en gång fanns.
Sjuksköterskan rör sig
som i trans.
Skalpellen glimmar.
Sekunderna känns som timmar.
Galenskapen kommer hit,
skuggbarnen likaså.
Hopplöshet, flykt är meningslös,
i de hinner ifatt ändå.
Varför kan ni inte bara
låta mig vara?
Snälla, snälla, låt mig vara!
Gud, låt mig vara!
