Jag såg min här av troll och vätte Slappa
Spjut så långt ögat mätte Tusende kroppar
Alla döda och svala Min arme ur
Skogen nu låg i dvala
Då sjöng honan mörk en sång av hat Hon
Lovade hort gåvor själar till mat Åt en
Dyster ande ur springornas rike En runa
Ristades aldrig skådats en like
Som en blixt i natten av eldens färg
En kraft som kväldje i kött och märg
En tunga av illdåd och sotig svärta Nu
Hördes ett skrik av tusens smärta
Skogens topp och klippans kant som värn
Svart som åskmoln och skogens tjärn
Fjädrar nu spreta där skinnet voro Till
Tiders slut de nu ropa sin oro
Så miste rivarn sin bror av kamp De flög
Sin väg till världens kant Av ett glömt
Och fastligt trolldoms dåd Det förkolnade
Sinnet kände ingen nåd
Nu faller skyars svarta mästare
Slagsfältets kall och likets kyla An fulla
Av slagens rus och svekets hat De gnaga
Utan ära på krigets ruttna mat
Till Tiders ände
