Jag såg min här av troll och vätte. Slappa
spjut så långt ögat mätte. Tusende kroppar
alla döda och svala. Min arme ur
skogen nu låg i dvala.

Då sjöng honan mörk en sång av hat. Hon
lovade hort gåvor själar till mat. Åt en
dyster ande ur springornas rike. En runa
ristades aldrig skådats en like.

Som en blixt i natten av eldens färg.
En kraft som kväldje i kött och märg.
En tunga av illdåd och sotig svärta. Nu
hördes ett skrik av tusens smärta.

Skogens topp och klippans kant som värn.
Svart som åskmoln och skogens tjärn.
Fjädrar nu spreta där skinnet voro. Till
tiders slut de nu ropa sin oro.

Så miste rivarn sin bror av kamp. De flög
sin väg till världens kant. Av ett glömt
och fastligt trolldoms dåd. Det förkolnade
sinnet kände ingen nåd.

Nu faller skyars svarta mästare.
Slagsfältets kall och likets kyla. An fulla
av slagens rus och svekets hat. De gnaga
utan ära på krigets ruttna mat

...till Tiders ände