Det svaga, fysiska, köttets lustar Vad kan möjligtvis vara svagare än detta? Möjligtvis sinnet, men det går åtminståne att forma Manipulera! Depravera, pervertera Den fysiska materian kan enbart förintas och förvridas Likt vad jag ser som avbild i spegeln, svaga, äckliga Vidriga, skamliga, vedervärdiga och avskyvärda Sönderkarvade köttstycken, förintad fysisk lusta Möjligtvis vad du skulle kalla för kropp Troligtvis äcklas jag åtminstone lika mycket utav dig Som jag äcklas av mig själv Vi är alla tomma väsen, tömda på känslor och lycka, lycka? Ett alltför bekant ord må jag säga, vad är lycka? En som håller dig kär, omfamnar dig när mörkret faller Stryker fingrarna genom ditt hår, värmer dina läppar med sina Älskar dig, älskar med dig, är det lycka för dig? Denna innerliga, mentala och fysiska svaghet Aldrig skulle jag asociera något så befängt till ett såpass Starkt ord som lycka, Ett oändligt mysterium, existerar den ens? Känner jag ens? Men vad vet jag Tom, eländig, kall, frusen, ständigt törstande Efter ditt hat - din kärlek Hatet värmer, fyller upp tomrummet och utplånar kylan inombords Enstaka sekunder dock, sinnet består kallt som vinternatten Ljuv och rogivande kyla, omfamna mig denna ensamma afton Omfamna mig alla sömnlösa nätter, du är välkomnad med öppna armar Jag erbjuder dig min svaga utmärglade kropp Intet värt jämfört med din storhet Mitt självförakt är gentemot tomheten dyrkan Kvar av mig är enbart ett bräckligt skal, lämnad tömd Dränerad, ihålig, känslokall och sönderfrusen
