Timmarna för rannsakan har kommit
Kommen utar hopplöshet
Utan ens det minsta snitt förblöder jag
Jag lever, alltså är jag döende
Jag är inte den som värdesätter livet
Så nu när jag dör förstår ni mig väl
Hoppfull om att döden snart inträffar
Härdar jag ut detta smärtfulla ingenting
Aldrig tidigare har ögonlocken känts
Så tunga utan att jag varit trött
Aldrig någonsin förr har lemmarna känts
Så tunga utan att jag ansträngt mig
Hela mitt väsen törstar och hungrar
Som en storknad av mätthet jag är
Jag har vältrat mig i ett överflöd
Som egentligen inte fanns
Jag tänkte en värld förandrat än det utav värde
Nu dör jag av ren vilja
Vilja?
Den slutliga timman har kommit
Och jag andas heftigare, friskare, nu!
Mamma och pappa ringer
Jag svarar med lugn röst
Som vanligt att det är bra
Och de nöjer sig med det
Det är sonika deras sak att göra det
Tur att de inte vet att nästa begravning
Blir deras son
Frågetecken genom venerna
Kanske kan jag uppfattas av de kvarvarande i en
Av min då renade själ kommer igjen
Som en dalande flinga av pur snö
Bara för att tyna bort, trampas
Köras över, eller landa i frostad mossa
Nej, kommer jag igen är jag i sådana fall
Kristna idioters dåliga samvete
Fast i och för sig dalar det också
Jag älskar hudens reaktion
Om att hastigt djupt snitta ens arm
Likt som huden
De hopdragna kanterna
Pressar samman sina läppar likt ett barns mun
Vid en tvär örfil innan gråten och smärtan tagit vid
Att jag nu lämnar mitt liv ser jag
Som ett sista ställningstagande
Det har ingenting med feghet att göra
Att jag inte klarar livet
För det gör jag, men motvilligt
Så det jag gör nu och genomför är styrka
Som banaliserar livet
Det är knappast så heligt och värdefullt
Livet, bort från denna värld som jag har varit i
Men aldrig varit en del av
