Av nordlig prägel först höres viska
Den arga vind som fimbultrakter skola piska
I kulet väder
Den härdar dem som pinad ödemark beträder
Dess karga klagan så ödesdiger
Nu likt ett härskri emot himlabågen stiger
Dess grymma iver
En höstlig årstidssång som tystnaden fördriver
Dess makt nu stegras, de veka fasar
Inför den stormblåst som i luftfärder rasar
Nu sorg befaras
Inunder olycksmoln där död skall vederfaras
De dystra toner som ekar åter
Besjungs av fagra stämmor som för vinden gråter
Den omlit kväver
Då, liikt en vredgad gudom som sitt dödsgarn väver
Ensligt land
Vid himlabrynets rand
Där tysta furor tyngda står av trolska vemodsband
Fjällets gnom
Betyngd i ålderdom
I bergets valv, vindens alv
Rik i fattigdom
Det råder vargtid och bråda dagar
Ej ens den rovlystne järv i blodtörst jagar
För regnets ilar
Bland klippors skydd då i blodruset vilar
När nordlig fornmakt sig framåt bryter
I raseri då ilsket filmbulstormen ryter
Den själaprövar
Det starka folk som i förgätna marker strövar
Den piskar nu fjällets snöklädda rygg
Där rimfrostgrå jökultungor består
Den isande kraft så vederligt stygg
Varslar om vinter dräpande svår
Ensligt land
Vid himlabrynets rand
Där tysta furor tyngda står av trolska vemodsband
Fjällets gnom
Betyngd i ålderdom
I bergets valv, vindens alv
Rik i fattigdom
