Länge leve misären Min ledstjärna, mitt allt Du glädjebringande vännen I en värld annars menlös och kall
Kan du tar mig till havet hinsides haven Till den plats bara vi två känner till Där vi växer och frodas I tystnad Utan andra, utan oss, utan allt
Likt en fyrtioårskris I tidig tjugoårsalder Står det nu klart för mig att svaren de finnes I mitt blod Den vätska som skall tömmas ür det hölje Som försöker hålla samman min menlösa kropp
Och när döden greppar tag mig, Smeker mig, och så omsorgsfullt vaggar mig till sömns Ser jag världen som pånyttfödd Folktom, söndertrasad och brungrå
