Klockan slår sju i Sofia
och månen står kall upp i skyn
Från berget hörs skatorna skria
Nu far hon tillbaka till byn
Hon tar trapporna ner från sin gata
under stjärnornas blinkande spel
Men hon blinkar inte tillbaka;
Hon har nog med vartenda steg
Du kommer tillbaks, sa den gamle,
när hon dansade runt i hans rum
Du klarar dig nog, sa den andre,
och sen blev han tårögd och stum
Hur lycklig får människan vara
på en tom och öde perrong?
Hur lycklig får människan vara
över rälsens rullande sång?
Staden och natten och sorlet
Musiken och flickornas prat
Värmen från ljuset i taket
Allt var så underbart
Men vad gör det dig om jag lever
på en svart och utbrunnen vind?
Det kommer guld ur duschen i källaren,
och ibland en sjungande vind
På våren sjöng hon en solsång,
sen sjöng hon en annan om regn
Alla män visade vägen till framgång;
och den började i hennes säng
Hur tyst kan en människa vakna
naken i siden och guld?
Hur tyst kan en människa vakna;
i tårar fast solen står full?
Den sista var vacker och våldsam
Den sista var våldsam och kall
Hon fick en sommar på hispan,
och han fick ett halvår på Hall
Sen talade hon bara med katten,
tills katten fick nog och försvann
Vad gör det dig om jag sjunger om natten
om dom gråa vägarnas land
Klockan slår sju i Sofia
och månen står kall upp i skyn
Från berget hörs skatorna skria
Nu går hon tillbaka till byn
Hon tar trapporna ner från sin gata
under stjärnornas blinkande spel
Och hon blinkar faktiskt tillbaka,
och skrattar åt drömmarnas spel
