Isvind, frostvind i armodsbunden skrud
En ljudfylld fristad åt vinterrikets sendebud
Han som föddes under polstjärnen, i sträng köld
Under stormslitna skarviddars gnistrande sköld
Elementens symboliska avbild,
En dödskallevit snögestalt
Med norrskensblick som flammar vild
Och blixtrar i samklang med allt
Vishjärtad och med skuldror som alpkedjor vida,
Det äventyrsgivande landskapets medelpunkt
Med istidsdraken fader jökul vid sin sida
Som ligger stilla och andas tungt
Döpt i en jökelsjö,
Indvigd i utopin
Med glaciärvärldens deltaö
Välvd i periferin
En vintrig kröningsrit
Med vinden som poet
Fjättrar denna eremit
I sin universalitet
Stjärnkartan ristas över hans rygg
Av drakens frostklor, som stillsam och skygg
Förtäljer om dess ursprung i ett sällsamt kvad,
En ohörd visdom, et oskrivet titelblad
Dopfunten, en vak i glaciärskorpans yta
Och stormen tjänar som energisk psalm
Knäböjd på frusen bädd ses han flyta,
På solmejslade block, på vattenkristallers malm
Där iskolosser byggs på varje sekund och minut
Och det arktiska kungadömets monark ligger stolt
Hans karga rike verkar segra til slut
Över den likbleka solens trevande revolt.
