Som en gammal isbelupen drake ligger Jökeln tung
och vitgrönraggig nedför branten mellan tvenne toppar
Stjärten lindad runtom högsta
spetsen, buken spänd och stinn
i fjällets kittel, ryggen krönt av mittmoränens ås,
svart och knölig
Ner mot daln han sträcker långsmal nos med rynkigt
skinn till läppar, vita tänder grina där imellan,
genom Jökelportens svarta hål rinner ur hans
gap en lerig ström
Taggig kam på hjässan, mörka grumligt gröngrå ögon -
Stelt han stirrar över dalen ner,
trycker nosen vädrar mot
marken mellan tassarna vars mörka klor
skymta fram ur våt smutsgrå ragg
Småväxt ättling av sin jättestamfar, istidsdraken,
fader, Jökul själv - han som sträckte stjärten upp
mot polen ramarna mot blockberg och ural,
han som över fjäll och slätter vräkte sig,
krälande och vältrande
Han som fyllde hav och sjöar,
rev med klorna rispor i de hårda hällar
Gnagde klipporna och pressade
bergen samman med sin tyngd
Han som skövlade och lade öde sagoskogar,
gröna paradis, blåste med iskall andedräkt bort
allt som levde, blommande och lyste
